Battle for Zendikar släpptes i oktober 2015 och hade 299 kort inklusive basicländer och hade utvecklingsnamnet Blood. Det var mycket som förändrades iom BfZ: det var det första ”riktiga” setet efter Magics soft reboot Magic Origins och det första blocket att lyda under Wizards nya storydirektiv (youtubelänk), vad dom kallade för en ”transmedia approach to storytelling” (1). Det skulle också bli upplösningen på den konflikt som sattes igång i Rise of the Eldrazi 2010 (Hela storyn för BfZ går att läsa här här). Förväntningarna var stora, framför allt då väldigt många spelare såg tillbaka på Zendikar som ett av sina favoritset och favoritblock genom tiderna.



Tyvärr så uppfyllde inte Battle for Zendikar dessa förväntningar. Frågar man olika personer så får man olika svar: Vissa tyckte att den generella power leveln på alla kort i setet var för låg, andra tyckte att limitedformatet påminde för lite om det gamla Zendikar (som var väldigt aggressivt), och en tredje grupp tyckte att setets split mellan Eldrazis och Zendikaris gjorde att ingen av vardera tribe fick tillräckligt mycket support för att gå att spela kompetitivt. Paulo Vitor Damo da Rosa skrev en rätt så syrlig artikel på ämnet. Det fanns såklart fler åsikter, däribland folk som tyckte väldigt mycket om BfZ, men setet kommer nog tyvärr att gå till historien som en besvikelse i mångas ögon.

Det fanns dock ljuspunkter! Full art basics var tillbaka och det var lika underbart som första gången. Zendikar Expeditions, den första instansen av Magics Masterpiece Series, skapade också en otrolig hype för setet (2). Folk var generellt väldigt taggade inför prereleasen och det nya standardformatet Khans+BfZ efter att Theros roterade ut.

Men vilket var det bästa kortet i Battle for Zendikar? Tyvärr så finns det inte så många kandidater. Väldigt uppmärksammade blev dom nya battle-länderna eftersom dom möjliggjorde stabila manabaser för trefärgade lekar i standard tillsammans med fetch-länderna från Tarkir-block. Likaså fick dom två man-lands som släpptes väldigt stort genomslag på standard (det riktiga genomslaget kom väl egentligen med dom tre sista man-lands som släpptes i Oath of the Gatewatch, men det började ju liksom med dom här två). Shambling Vent spelades mer än Lumbering Falls - 3-mana aktivering är bättre än 4-mana aktivering och lifelink är bättre än hexproof i dom flesta fall.

Drowner of Hope gjorde inget stort splash när den släpptes, det kom senare (men den storyn sparar vi till Oath of the Gatewatch). Även Oblivion Sower och Blight Herder är två Eldrazi som jag tycker har varit nästan kriminellt underspelade. Samma gäller för Drana, Liberator of Malakir och Undergrowth Champion som helt enkelt aldrig hittade några lekar att vara bra i. Void Winnower, Desolation Twin och Omnath, Locus of Rage är stora och tjocka och jätteroliga att lägga ut (eller ännu bättre: fuska ut med Show and Tell på köksbordet). Sanctum of Ugin såg spel i ramplekar i standard och både Tron och Eldrazilekar i Modern och Legacy.

Ulamog, the Ceaseless Hunger är stor som ett hus och hungrigare än alla andra Magicdjur genom tiderna tillsammans. Han rampades ut i standard och gör likt Sanctum of Ugin gästspel i Tron i Modern, men det är framför allt i Commander som han gör sig hörd på riktigt. Han överskuggas dock av setets bästa kort och sedemera Magics första Facewalker: Gideon, Ally of Zendikar. Det är tyvärr inte mycket som blev rätt på Gideon från BfZ – han är undercostad för sin power level (7 power för 4 mana utan drawback? Yep!) och han är inte nämnvärt interaktiv (du har att välja mellan att attackera nu eller att göra en chump blocker och (förmodligen) attackera för mer nästa tur, eller att lägga ett Gaea's Anthem emblem). Men trots allt detta så är han inte bruten, han är bara obalanserat bra. Och vi får väl se det från den ljusa sidan: Han var ju i alla fall ingen Jace, the Mind Sculptor.






Oath of the Gatewatch släpptes i januari 2016 och hade kodnamnet Sweat, så BfZ block hade alltså kodnamnet Blood & Sweat. Setet hade 186 kort varav 2 var basicländer.


Till vänster: Ulamog’s Waste // Till höger: Kozilek’s Waste

Ni som läst min senaste artikel Det bästa kortet: Time Spiral block vet att jag älskar designidén med färgen lila, så ni kan ju gissa att jag var helt till mig när spoilers började droppa in i december för ungefär tre år sedan (4). Ytterligare en snygg detalj med att Wizards rebrandade som var att det satte en massa tidigare printade kort i en ny kontext: Pain-länderna från Magic Origins var nu effektivt trippel-länder och tidigare marginaliserade colorless länder som Mage-Ring Network tappade nu för en ”färg” (om än en lite smalare färg än dom fem andra). Nu är det inte alls lika länge sedan Battle for Zendikar standard var legalt som många av dom andra block som behandlats i den här artikelserien, men för den som inte var med när det begav sig så var manabasen en klurig men angenäm nöt att knäcka i Khans-BfZ standard.

Oath of the Gatewatch var också startskottet för en av mina favorit semi-cykler ända sedan dom började printa Planeswalkers: Oath-cyclen. Dom som känner mig privat vet att jag har haft mycket åsikter om Planeswalkers vara och icke-vara genom åren. Kortversionen är att jag gillar idén men sällan gillat genomförandet – det har visat sig väldigt svårt för Wizards att designa balanserade och roliga Planeswalker. Det är helt enkelt väldigt svårt att design effekter som är okej att upprepa varje tur som inte samtidigt gör spelet tråkigt på grund av repetitiva board states. Men där tycker jag att dom lyckades bättre med Oath:arna. Varje oath har en triggad effekt när du spelar den och en statisk effekt som påverkar dina Planeswalkers så länge som oathen ligger i spel. Dessutom så är dom triggade effekterna generellt svagare (och sorcery speed) och kan därför få mer aggressiva casting costs än Planeswalkers själva, vilket gör att dom också funkar i lekar tillsammans.

Och det kan vi låta vara den perfekta segway’en in i diskussionen kring vilket som är det bästa kortet i Oath of the Gatewatch: För även om jag gillar Oath:arna av flera anledningar så är dom långt ifrån bäst i setet.

Vi kan börja med en creature som har betydligt många fler likheter med BfZ’s bästa kort än vad man först ser med det nakna ögat: Kalitas, Traitor of Ghet är ett legendariskt 4 drop som i många fall warp’ade hela matchen när den träffade bordet – frågan var inte längre vem som skulle vinna matchen, frågan var i huruvida motståndaren skulle lyckas hantera Kalitas eller om Kalitas skulle vinna matchen åt sin spelare. Att den har två färgade mana i manakostnaden gör den svårare att splasha. Att den är legendarisk gör det mindre intressant att spela ett helt playset eftersom man inte vill fastna med döda kort på handen, och till råga på detta så är ju cmc4 lite av gränslandet mellan billiga och dyra spells: Skillnaden i power level är betydligt större mellan cmc4 och cmc3 än vad den är mellan cmc3 och cmc2, men det är också avsevärt mycket svårare att spela flera spells per tur om än av dom är cmc4 och inte cmc3. Och sen så måste vi ju ta Wizards art departments utomordentliga prestation i beaktning:


Det här är en redigt snygg callback till kortets egen historia, mer sånt här!

Kalitas, traitor of Geth är typ en Gideon, Ally of Zendikar, fast ändå inte riktigt.

Vi fortsätter på temat: Sylvan Advocate är nästan en liten Tarmogoyf. Jag säger nästan, för den blir aldrig större än 4/5 och det tar i regel lite längre tid för den att bli stor än Goyfen. Goblin Dark-Dwellers i sin tur är ju en lite större (och röd) Snapcaster Mage, men med ett satt pris på vad du betalar för din flashbackade spell istället att kunna välja beroende på vad du spelar. Tarmogoyf var ju det bästa kortet i Future Sight och Snapcaster Mage var det bästa kortet i Innistrad, men varken Sylvan Advocate eller Goblin Dark-Dwellers är bästa kortet i Oath of the Gatewatch.

Det är enkelt att argumentera att kort som bannas i standard tillhör toppskikten av ett set, och så är även fallet för Reflector Mage. Jag skulle dock argumentera att Reflector Mage bannades lika mycket för att den är tråkig som för att den är bra – grejen med studs är att man som spelare slösar resurser för att köpa sig tid (när motståndaren återspelar sin Grizzly Bears så är du bara ett kort kort om du studsade den med en Boomerang, och en Aether Adept är bara en strikt dyrare Grizzly Bears när motståndaren fått spela sin creature igen). Men ett studs som håller djuret på handen en tur extra… Då snackar vi lång tid, samt förmågan att låsa fast multipla kopior av en creature på en spelares hand. Då känns det orättvist på ett sätt som det aldrig känns orättvist med ett vanligt studs, och det är inte en känsla eller en design man vill uppmuntra i denna serie där vi firar Magics historia tillsammans. Nej, Reflector Mage är inte det bästa kortet i Oath of the Gatewatch, men väldigt starkt (och stundtals tråkigt) var det allt!

Båda Planeswalker i Oath of the Gatewatch är jättestarka, av olika anledningar: Nissa, Voice of Zendikar är en 3-mana Planeswalker och såna har vi lärt oss att hålla ögonen öppna efter och vara lite oroliga för ända sedan Liliana of the Veil to tog oss med storm 2011. Nissa är absolut ingen Liliana, men hon är väldigt stark. Frank Karsten skrev en bra artikel om henne, men det var ungefär så mycket det blev. Hon hittade aldrig riktigt sin lek. Men det gjorde Chandra, Flamecaller! Brian Braun-Duin skrev ”Few cards can utterly dominate a game the way Chandra can“, och det var tydligt att spelarbasen delade hans åsikt då Chandra spelades i Mardu Green, Temur Black och Grixis Control och var ett kort som alla standardspelare var tvungna att ha i åtanke när dom gick för att spela FNM. Så Chandra är den starkare av dom två Planeswalkers, men hon är ändå inte det bästa kortet i setet.

Nej, Oath of the Gatewatch är verkligen Eldrazis set. Kozilek, the Great Distortion gjorde entré med stormsteg, men han gjorde aldrig en lika stor splash som Ulamog gjorde i BfZ. Vissa skulle hävda att nyhetens behag lite passerat, men jag skulle snarare vilja säga att det är för att Kozilek är ett win-more kort medan Ulamog är ett mer renodlat wincon – Ulamog påverkar bordet, är svår att döda pga indestructible och äter upp motståndarens library om hen skulle ha creatures kvar att blocka med (5), medan Kozilek drar kort, kan kontra spells och bli chumpblockad (av två creatures per tur, förvisso, men det går!) (6). Kozilek är bra, men inte bäst, inte ens den bästa Eldrazin i setet.

Två kort som jag tycker är ofantligt bra, men som aldrig fick så stort genomslag i standard som jag trodde och hoppades är länderna Mirrorpool och Sea Gate Wreckage. Varför, vet jag inte riktigt. Sea Gate Wreckage drar dig kort, men det fanns aldrig riktigt några standardlekar som var intresserade av att landa i draw-go. Och Mirrorpool… I don’t know. Är det en kombination av att den kommer in i spel tappad, bara ger färglös mana och att förmågorna kostar för mycket? Eller är det för att den inte gör något själv utan kräver andra kort att interagera med för att verkligen prestera? (ett känt problem för många nästan-tillräckligt-bra-kort i alla dess former och format) Så vitt jag vet så är den till och med underspelad i Commander. Jag fattar verkligen inte.

Men, okej, moving on. Eldrazi tog inte standard med storm, men desto mer vilt gick det till när dom erövrade modernscenen: Alla nya Eldrazis i kombination med dom två Eldraziländerna från det först Zendikarblocket (Eldrazi Temple och Eye of Ugin) blev grunden för flera otroligt explosiva Eldrazilekar som totalt körde över allt motstånd på Pro Tour: Oath of the Gatewatch. Vissa Eldrazi från BfZ fick göra en comeback (eller snarare en sen entré): Eldrazi Skyspawner flyger och rampar, Drowner of Hope kontrollerar bordet, Vile Aggregate kan bli jättestor och Endless One kan bli hur stor som helst! Från Oath of the Gatewatch så fanns det en Eldrazikurva på 2, 3, 4, 5 i Eldrazi Mimic, Matter Reshaper, Thought-Knot Seer och Reality Smasher. Mimicen är egentligen mest bra för att man kan spela flera gratis runda 1 om man har en Eye of Ugin, men den är generellt ganska hit or miss. Ofta så gillar jag variabilitet i Magic, men inte Mimicen – den känns som typexemplet på hur tråkigt det är att få slut på gas när man spelar en aggressiv lek i Magic: Ena stunden går allt som det ska och du är king of the world, och nästa stund sitter du där och kör draw-go. Nästan ännu värre är att den uppmuntrar till endimensionellt spel (7) då den kan vara bra på att attackera, men nästan aldrig är bra på att blocka. Nej, Eldrazi Mimic må ha spridit skräck på Pro Touren, men det är inte det bästa kortet i Oath of the Gatewatch.


tripp, trapp, trull…

Nej, det står mellan tripp, trall, trull av Eldrazis: Matter Reshaper, Thought-Knot Seer och Reality Smasher. Thought-Knot Seer var den som fick mest buzz runt sig och är också den som ser mest fuskig ut på pappret: En 4/4 för 4 som dessutom låter dig Thoughtseize’a är helt insane. Men faktum var att det gick att spela runt Thought-Knot Seer – när du väl lyckas ha ihjäl den så får du dra ett kort och är uppe på paritet igen. Och om du till och med lyckas bluffa motståndaren och bara har länder på handen när denne spelar Thought-Knot Seer så går du ju faktiskt ett kort plus på att döda den när du väl gör det! Dessutom så har den inte haste (till skillnad från sin storebror), så du har ju faktiskt lite tid att reagera när din motståndare spelar den…

…till skillnad från när en Reality Smashar träffar bordet och äter en fjärdedel av din livtotal eller ett removal + ett till kort for good measure. Det finns bara två saker som känns sämre än att motståndaren lägger en Reality Smasher runda 5 i standard: Det ena är ifall motståndaren lägger Reality Smasher runda 4 genom att sacca en Eldrazi Scion token (som hen ex fick från en Eldrazi Skyspawner), och det andra när motståndaren följer upp sin runda 5 Reality Smasher med en till Reality Smasher runda 6. It hurts.

Men bäst i denna ondskefulla trio är ändå Matter Reshaper. Thought-Knot Seer och Reality Smasher är obviously väldigt bra kort, och det var ofta dom som avslutade matcherna. Men det som lade grunden för en vinst var ofta en tidig Matter Reshaper – den har tillräckligt låg casting cost för att kunna spelas tidigt och/eller tillsammans med en annan spell (se mitt tidigare resonemang kring den stora skillnaden mellan cmc3 och cmc4), och förutom i vissa specialfall så går du alltid plus när du tradear bort din egen Matter Reshaper. I dom bästa av fall så får du rampa ett land eller får en billig ersättningscreature helt gratis in i spel, och i dom sämsta av fall så får du dra ett kort (som motståndaren får se, förvisso, men ändå). Ett ständigt återkommande mantra i Magic är att gratis spells ofta är för bra då dom skapar en sån obalans i tempo, och Matter Reshaper gör just det: Skapar en obalans i tempo på bordet genom att tradea bort motståndarens djur och själv få en ersättare (8). Och det, det var vad som krävdes för att bli det bästa kortet i detta stjärnspäckade set.

Gott nytt år alla underbara Magicfantaster, nu går vi mot ljusare tider igen!

(1) Vad många i min omgivning kallade för startskottet för Magic Avengers eller Magics Shared Universe.
(2) Som bara höll i sig i tre block, totalt 6st set innan Wizards pulled the plug. Det blev visst för mycket av det goda och sen så var den exklusiva känslan lite förminskad… (3)
(3) Fram tills nu i höstas när dom släppte Masterpiece’s i Guilds of Ravnica, men då under lite andra former. Hur det blir framöver får vi se, men den som vill kan ju tycka sig se att dom gamla formerna tappade sin charm förhållandevis fort.
(4) Jag har faktiskt en Facebook-uppdatering från den 14e december 2015 där jag skrev följande:
Okey, so the Oath of the Gatewatch spoilers are starting to drop in... And so far I'm in awe.
The way they are doing Purple is really cool. Surge pseudo-Storm looks like it could be a thing. I see potenial in both Nissa and Chandra. And all the new nonbasic lands really invite cool mana bases going forward.
Tyvärr så kunde jag inte länka till den, så ni för nöja er med ett citat istället.
(5) Well, han äter upp motståndarens library även om dom inte har några blockers… men ni fattar vad jag menar! Det är inte lönt att blocka honom, det är kört oavsett.
(6) Eller, för att fortsätta på rollspelsreferensen (ni vet att original-Zendikar drog väldigt mycket inspiration från gamla D&D?): Om Ulamog är Eldrazititanernas warrior så är Kozilek deras mage med fokus på support och inte DPS.
(7) Istället för att attack, block, trade och se vem av spelarna som kan få en överhand i en jämn fight (multidimensionellt spel) så attackerar man bara förbi varandra och hoppas på att man själv har en snabbare klocka än motståndaren (endimensionellt spel). Andra exempel på endimensionellt spel är Shadow-lekarna som fanns runt Tempest block (creatures med shadow kan inte blocka eller bli blockade av creatures med shadow, så det blev ju bara till att racea!) eller två arbiträrara gröna beatdown lekar där dom besta djuren har forestwalk.
(8) Ska vi använda hyperbol och ta i från tårna så kan man nästa hävda att Matter Reshaper är en liten Thragtusk, och som vi minns så är Thragtusk det bästa kortet i Magic 2013 (9).
(9) Och håller du inte med mig om detta så kan du välja att se det som en shameless plug för Snurvel_s fantastiskt underhållande artikel om dom bästa korten i Magic 2013, -14 och -15.

Ps. Om någon inte fått nog av att läsa om Battle for Zendikar block så finns en trevlig Retrospective Review här.