När jag var tonåring sprang jag in i ett gäng killar som spelade sällskapsspel, rollspel och datorspel. De tog mig på fantastiska evenemang som SydCon och vi brukade sitta uppe sena nätter i vår rollspelsförening och kötta goblins mot alver i olika spelformer. Jag insåg direkt när jag öppnat min första Revised-booster och rippat något mäktigt kort att detta var inte början på min resa för att hitta en mäktig skatt.

Redan som liten pojke tyckte jag det var roligt att tävla om saker och att vinna dem. Jag kommer ihåg att jag och en annan kille dominerade kulspelet på skolan där jag växte upp och vi satte till och med egna regler för hur mycket våra kulor var värda gentemot andras. Dessa var flytande värderingar som givetvis berodde på utbudet i våra egna kulpåsar. Efter detta var det annan byteshandel med smurfar, MonChiChi och sedan följde Garbage Pail Kids. Som en heroinmissbrukare dammsög jag alla de här intressena, samlade på mig oerhörda mängder och hade givetvis kompletta set av allt. Till vissas förtret och andras glädje. Jag kommer ihåg glädjen när jag besökte en kiosk som visade sig ha GPK-boosters i en upplaga som inte såldes längre. Snabbt hem på cykeln och låna/sno pengar av föräldrar för att kunna köpa upp hela kartongen, snabbt tugga i sig vartenda mjöligt tuggummi och sedan sortera upp de nyknäckta sötsliskluktande korten för att se om det blivit något bra.


Det dröjde inte många dagar innan jag var lika förstört beroende av att öppna revised-boosters och att byta till mig kort. Tro nu inte att man kunde nöja sig med detta, skattletandet fortsatte. Vår rollspelsförening införskaffade sig några boosterlådor för att tillgodose våra medlemmar och ha som prisutdelning i turneringar. Snart visade det sig att en av lådorna med Fallen Empires enbart innehöll rarekort! Euforin var total och den veckan gick det extrema mängder pengar för att köpa upp så många som möjligt för detta var ju en skatt utan dess like. Tyvärr insåg man inte 1995 att rarekorten i Fallen Empires var skit 2013. Glädjen av att öppna boosters med bara rares var liksom viktigare och större än att faktiskt värdera om korten var något att ha.

Efter att ha blivit bestulen på en stor del av mina dyrgripar runt 1998 (en blå/vit-kontroll lek med power och beta) så beslöt jag mig för att lägga ner skattjaktsletandet och investera mina pengar i droger/sprit och datorer. Troligtvis en väldigt dålig ekonomisk placering men som å andra sidan visade sig bidra med livserfarenheter som var omätbara i magicbyten & dueller. Skattletandet fortsatte på andra sätt: fetaste rejvfesten, coolaste datorutrustningen eller rentav bästa vapnet i Lineage 2 eller senare World of Warcraft. Online kunde du även där söka skatter som inte andra visste om, glädjen av att hitta något extra billigt i Auktion House i WoW eller att få ett 35 million adena drop i Lineage 2 gick inte av för hackor. Det var inte förrän min nuvarande fru hotade med att lämna mig som jag insåg att mitt skattletande höll på att gå överstyr och jag beslöt mig för att lägga ner onlinespelandet för något bättre.



Efter några års uppehåll började jag på nytt söka efter skatter. Magicspelandet återupptogs och nu är det igen en salig samling kort för framtida investering, ett rännande i butiker för att se om något kort är till salu till halva marknadsvärdet och ett sökande var femte minut på SvenskaMagic efter auktionsföremål som är skamligt billigt upplagda. Skattsökandet numera är exakt detsamma som när jag var femton-sexton bara på en lite dyrare nivå. Det är samma adrenalinkickar när man gör en bra affär som då även om tröskeln för en bra affär har gått upp. Men de riktiga skatterna hittar man inte i folks pärmar på FNM eller på nätet. De riktiga skatterna hittar man numera på andra platser där folk inte har en aning om vad ett Magickort kan vara värt.

Förra sommaren besökte jag en loppmarknad för barnföräldrar där leksaker blandas med gamla utslitna kläder i storlek 86 och barnvagnar som är trasiga står till försäljning. Där på filtarna mellan skrikande treåringar och mammor med kaffekoppar hittar man ibland riktigt roliga saker. Eftersom jag är en skattsökare är det inte bara fyndet som avgör hur roligt detta är utan även själva letandet. Du går förbi en plåtburk som det sitter Pokemonkort klistrade på. Är det Magickort däri trots att det inte ser så ut? Kortsamlare har en tendens att grena ut till annat eller så har snorungen en storebror som lagt ner sina gamla kort där för att de inte skulle skräpa på hans rum? Du stannar, kollar i burken och inser att du antingen är helt ointresserad eller väldigt intresserad. Bläddrar lite bland korten, ser framsidan på ett Island från Revised och ditt hjärta börjar bulta. Fler Magickort trillar förbi mellan dina händer: Craw Wurm, Lightning Bolt, Giant Growth, Kird Ape och sen är det .... slut. Ingen Taiga, ingen Sol Ring och ingen jackpot. Sökandet fortsätter och du går förbi en kvinna som har en hel rad pärmar med plastfickor i. Du frågar var korten är och hon säger att de redan har sålts.

Igår ringde min fru mig från Myrorna i Malmö, hon vet hur viktigt det är för mig med skattsökandet och vet att om jag springer in i rätt hög kort så väntar det gladsex och restaurangbesök. "Jag står här och bläddrar igenom en hög kort på Myrorna. Det är massa kort här jag känner igen, du borde komma hit och titta". Jag sneglar på klockan, hjärtat slår hårt i bröstet, 17.37. "Du har rätt älskling, jag borde ta en titt. Kan du komma hem snabbt så jag hinner dit innan de stänger sex?". Den förstående frun inser allvaret i situationen och trots att middagen kommer bli försenad cyklar hon hem på sju minuter, vilket är väldigt kort tid, och jag rusar iväg på min cykel och lämnar fru och barn. Hinner de stänga så kanske jag inte får en chans att undersöka samlingen, någon annan hinner under dagen imorgon troligen gå igenom allt och plocka ut det värdefulla. Hur länge har korten legat där? Finns det en Black Lotus i lådorna? Frågorna och skattletaren inom mig sprudlar. 17.51 står jag i butiken och där är inga kort, inget litet bord med en kortlåda på som min fru beskrivit. "Älskling, var är korten? Du sa att de var vid påskpyntet och böckerna". "Du har åkt till fel butik, det är den andra du ska till. Nu hinner du aldrig". Som en oljad räv genom en korvmatarmaskin från Tyskland susar jag förbi tutande araber, arga busschaufförer och upprörda barnvagnsförare. Låt .. dem .. inte .. stänga! 17.59 slår jag upp dörrarna till den andra butiken, rusar in med svett i pannan och en riktigt tokig mössfrissa till bordet med Magickort. Där är dem, i högar. Börjar bläddra och ser kort från allt efter -95. Hög efter hög med commons av olika slag, dock inget spelbart. En i personalen tittar förbi och säger att de stänger snart. Likt en anhörig till en cancersjuk inser han att jag nog bör få bläddra färdigt annars kommer en olycka ske som involverar hans skrev och en riktigt ful kaffekopp som står precis bredvid oss. "Det kom in en äldre kvinna och köpte pärmarna med kort i till sitt barnbarn innan idag" säger han i förbigående. Mitt hjärta stannar. "Hon frågade om de var som Pokemon och jag försökte förklara att inte riktigt men nästan". Killen verkar veta en liten gnutta om Magickort så jag frågar om det fanns några gamla kort i pärmarna. "Inga som jag kände igen men sen å andra sidan spelade jag inte 1993".

Skattletaren tar på sig sin mössa, cyklar långsamt hemåt och plockar upp pizzor till den hungriga familjen på vägen. Drömmen har jag lagt åt sidan och besvikelsen är total. Men sökandet har gjort mig glad, euforisk och upprymd samtidigt som det nu inte ledde till något större kap. Men vem vet, kanske träffar jag på guld i nästa gruva? Drömmen lever. Tur att man har den största skatten hemma redan. Ebba heter hon.