För andra förmodade skribenter kommer det såklart vara tillåtet att publicera "De 42 värsta felspelen jag sett som åskådare (och senare anmärkt på), komplett med namn, standings, exakta leklistor, kort på handen, livtotal, plats, datum, klockslag, temperatur, luftfuktighet, spelarnas klädstil och förmodad musiksmak." av Rosholm, eller varför inte "Jag må vara snyggast på touren men jag kan faktiskt spela också, här är mina PT-vinnande plays (och tio perfekt optade homebrews jag slängde ihop på en kvart)." av Heffaklumpen.
Formen är fri, idén densamma.

Jag heter Felix (därav mitt fantasifulla nick) Bloch, 38 år, pappa till världens bästa Ziggy (9½ år och redan trollkarlslärling med en smak för Izzet) och pojkvän till Bobski (multikonstnärstalang, bloggare, framtida serietecknare och/eller författare som samlar på de sötaste magickort som tryckts). Jag började spela ~93 när The Dark nyligen släppts och spelade mest köksbord med högstadiekompisarna mellan våra D&D -sessions.



Till skillnad från idag var det på den tiden inte i närheten av coolt att vara gamer eller nörd men jag brydde mig inte. Istället tog vi på oss våra robes and wizard hats och kontrollerade drakar, förstörde världen ibland for the lulz och spelade, utan att riktigt begripa det, ibland med i efterhand eventuellt lite för bra kort.

Nördandet innebar såklart att jag aldrig ens var i närheten av att hångla men tyckte det kvittade. Några år senare insåg jag att jag kan ha haft fel och la korten på hyllan ett par år för att senare återuppta intresset lagom till Invasionprereleasen. Därefter spelade jag på ganska hög nivå fram till Lorwyn med tre Pro Tours och en biljard PTQ-t8:or på kontot med VM i Japan 2005 (efter att kommit fyra på SM) som högsta merit.

Personligen kommer jag så gott jag kan inleda med bakgrundsinformation om format, metaspel osv. eftersom en majoritet av läsarna kanske inte spelade då det begav sig och inte direkt inser varför vissa kort spelades just då. Med "play" menar jag inte bara ett kort som spelas men även lite bredare, ett val som gjorts. Dåliga plays kan vara felspel/misplays/feldrag men samma bredd även där. Terminologin avklarad, on with the show.

Min första sanktionerade turnering, en FNM på Absolut Spel (RIP). 2001

Bakgrund: Jag hade äntligen skrapat ihop min första extendedlek, en grön/blå baserad på Oath of Druids. Min version var dock extremt suboptimal. Istället för Mophling/Spike Feeder/Spike Breeder vilket generellt ansågs vara det bästa möjliga oathpaketet spelade jag med två Avatar of Woe som varelser istället because of course I did.

Quick aside: Detta var på den tiden en fick prioritet efter att skadan gått på stacken och kunde fippla med effekter innan skadan resolvade - de korten var BRA och Morphling ansågs på goda grunder vara den bästa varelsen någonsin. Sedan dess har det som ni säkert vet varit märkbar powercreep när det gäller varelser.

Kort som Psychatog, Arcbound Ravager, Dark Confidant, Tarmogoyf, Wild Nacatl, Baneslayer Angel, Goblin Guide, Primeval Titan, Stoneforge Mystic, Snapcaster Mage, Delver of Secrets, Deathrite Shaman, Siege Rhino och Monastery Mentor gör att Morphling ser väldigt medioker ut idag men på den tiden var både Morphling och Masticore atombomber.

I leken fanns faktiskt även riktigt bra kort och interaktioner. Jag var dock lite rädd för att möta varelselösa lekar så ett maindeckat playset Verdant Touch fick det såklart bli. Leken var alltså en betydligt sämre version av en tier-2 -lek i ett format där Trix, innan alla bannnings och känd som den bästa extendedleken genom tiderna, var legal.

På något sätt (nybörjartur/talang/Merkurius stod i retrograd) lyckades jag ta mig till final och mötte där Staffan "Mongostaffan" Enberg. Trevligt avslut på ens första riktiga turnering. Staffan spelade en ganska bra och just då väldigt poppis lek som brukade kallas TS efter Tradewind Rider och Survival of the Fittest. Vi splittade dom två första duellerna och en bit in i tredje hade han en aktiv Survival mot min aktiva Oath. TS var en s.k. toolboxlek och hade inte direkt problem att hantera varelser trots att de var stora och hade riktigt bra förmågor, t.ex. Avatar of Woe.

I brädan hade jag förresten fyra Emerald Charm, mest för att ibland kunna vinna mot Illusions of Grandeur men den kollateralade rätt fint mot Survival också och hade brädats in. Otippat nog fick ett tidigare nämnt playset hamna i brädan istället. Staffan pitchade Squee, Goblin Nabob för att hämta Gilded Drake, jag har tom hand och han spelade draken, juxtaposerade, klappade sig på magen och log hånfullt.

"Är ni klara snart eller?!" skrek butiksinnehavaren som ville stänga ASAP och vi som var kvar svarade typ: "Typ?". Replik på det var "Öh, ok... den som har flest liv efter nästa runda vinner, sen får ni fan dra för jag måste hem och slagga." Hoppsan, det fanns en väg ut. Livtotalen var 16-14 i hans favör och jag var tvungen att vinna i min tur. Kvar som blocker hade han en Birds of Paradise (snyggt om du redan nu ser hur detta slutar). Jag drog Intuition, funderade en stund, spelade den och sökte genom leken efter svar, läste hela texten på Emerald Charm och presenterade tre exemplar. Staffan skrattade och utbrast hånfullt (det var lite hans grej) "Vad ska du göra? Förstöra din egen Oath?" varpå jag svarade "Nästan rätt - dina fåglar glömmer visst bort hur man flyger". Jag anföll med den flygande draken och får ner honom på 13 varpå jag leende avslutar turen, matchen och turneringen. Den lilla men entusiastiska publiken jublar och jag får en så sjuk endorfinkick att jag är hooked på spelet för all framtid. gg ez no re.



Extended PTQ i Stockholm 2003, runda ett mot Fabian Sjöblom.

Bakgrund: Några år innan följande händelse inträffade spelade jag väldigt mycket Magic Online som nyss hade släppts på riktigt (betan var över). Seten som var inlagda och draftbara var 7th edition (777), Invasion block (IPA) samt Odyssey och Torment (OOT). Medan alla bra spelare draftade OOT körde jag IPA, nattetid, då andelen dåliga amerikaner var som högst. Min vinstprocent var löjlig och i och med att så få draftade IPA var korten eftertraktade så jag kunde snabbt få ihop ett par constructedlekar. De flesta andra spelade UG-Madness eftersom den bestod av commons och uncommons från Odyssey och Torment och således kostade gratis. Ett tag var standardmetat 75-80% UG-Madness (jag började anteckna efter ett tag och nej, det var inte bara en vag känsla) så jag metade hårt mot det med Rg Ensnaring Bridge featuring egna Wild Mongrels, Fiery Temper, Violent Eruption, Grim Lavamancer samt Meteor Storm och hade även i constructed absurd vinstprocent.
#humblebrags

Hursomhelst, UG-Madness var en extrem "Oops, I win" -lek och varje duell med leken var coinflip-Magic.
Sekvensen
1: Island, Careful Study, pitcha två Basking Rootwalla med madness.
2: Forest, anfall, Wild Mongrel eller Aquamoeba.
3: Land, anfall, pitcha:
a) Arrogant Wurm med madness.
b) Deep Analysis, mana uppe för Circular Logic.

..hände väldigt ofta och gick knappt att slå med vanliga medel. Om starten var sämre, t.ex. utan madnessenabler tur två eller bara en färg på manan kunde den knappt vinna. Av en slump upptäckte jag en exploit mot madnessmekaniken; det är nämligen så att när kortet pitchas med madness måste det spelas nästa gång spelaren får prioritet. Om den andra spelaren svarar på pitchningen med något irrelevant som madnesspelaren ovetandes om konsekvensen låter resolva är det med madness exileade kortet fast i exile för alltid. Madnesstricket var fött och jag utnyttjade det, även om det i början kändes lite olustigt, på Magic Online till stor framgång. Att det var ett oetiskt sätt att få en enorm edge håller jag med om men med mitt välgrundade men kanske överdrivet ogillande av leken och dess piloter justifierade jag mitt agerande.


Åter till den där matchen mot Fabian då. På den tiden var Fabian inte ett hot (framtida svensk mästare). Trevlig och med potential men ingen som ingav fruktan när namnet stod bredvid mitt på pairinglistan. Jag spelade Sceptre-Tog, en lek som kunde konfigureras lite hur som helst beroende på smak och meta. Basen var alltid blåsvart med gameplanen removal, kontringar, kortdrag, Upheaval och floata mana, Psychatog på tomt bord med gott om mat på handen och i graven. Min version den dagen splashade rött och hade bl.a. Isochron Scepter, Fire // Ice, Burning Wish (en Upheaval i brädan) och Flametongue Kavu, en annan varelse som var lite för bra för sin tid. Jag vill inte förolämpa er intelligens genom att skriva vad Fabian spelade. Vi småpratade lite och hade det gött fram tills jag får in madnesstricket tur tre eller fyra varpå resten av duellen spelades under obekväm tystnad. Jag kände mig verkligen som en rövhatt. Att powergamea online mot drAgOnmAstEr666 kändes knappt. Att göra det mot en person jag chattade med så gott som dagligen på Svenskamagics IRC-kanal #svenskamagic och som dessutom satt mitt emot mig, tyst och hopsjunken.

Var fruktansvärt.

Så jag gjorde något jag aldrig gjort varken före eller efter: scoopade med i stort sett vinsten på bordet. Fabian blev lite ställd och tyckte det var olustigt med en gratis duellvinst så han rescoopade helt sonika omedelbart game två. Rätt mycket sportsmanship på kort tid där men vi spelade i alla fall duell tre "på riktigt". Jag minns inte vem som vann och känner att det är oväsentligt i sammanhanget.

Detta var inget spelfel i stil med "Hoppsan! Jag spelade visst Chain Lightning mot min röda motståndare då jag låg på tre liv eller mindre men inte hen, så dumt av mig!" eller att anfalla med sin "flygande" Hokori, Dust-Drinker rätt in i en 2/3:a på marken som en viss Mikael Polgary lyckats med. Men movet mot Fabian var det värsta misstag jag gjort (i magicsammanhang).

IIP (bättre än IPA!) Draft FNM 2002 på Fair Play (RIP) mot Umair "Paki" Naseer.

Jag nämnde tidigare att Jag började spela igen när Invasion kom och blev blixtförälskad i limited så jag tog varje chans jag kunde att drafta. Jag hade draftat en kontrollerande lek innehållandes många varelser med activated abilities i Dromar Esperfärgerna (WUB), och Umair hade, liksom halva bordet, en långsam lek som egentligen vill vara aggressiv i Rith Nayafärgerna (WRG).

Off topic: Detta fenomen är något som alltid förbryllat mig. Jag tror det bl.a. kan ha att göra med att folk som inte draftat Invasion förut men vet att det är multicolorfokus tenderar att gravitera mot grönt samt att Armadillo Cloak ser så sjukt bra ut på pappret att folk slammar den, tar nåt rött removal, är fast och tillräckligt okunniga att inte inse att det är dags att byta färger.

Den bästa färgen, B Y F A R, är blått. Som commons har helblått tre riktigt bra bounce: Repulse, Rushing River och Jilt samt studsande varelserna Coastal Drake och Hunting Drake. Vill en brancha ut lite i fler färger (multicolorset så ja) och räkna med uncommons finns även Recoil, Wash Out, Urborg Emissary, Nightscape Battlemage och många fler. Dessutom fanns det även gott om "riktig" removal så aurors värde var extremt lågt. Naya är även färgerna med flest "gating"-varelser t.ex. Shivan Wurm. Att bouncea en cloakad varelse eller en med gating är en sjuk tempovinst.

Tillbaka till ämnet. Bra interaktiv duell, ingen floodar eller stallar. Det är jämnt och i slutet hamnar vi i den klassiska sitsen "alfastrikear jag vinner jag så länge hen inte har något, annars dör jag på counterstriken" så vi fegar lite båda två. Jag är nere på stabila tre liv men anfaller med en Silver Drake för tre i luften varje tur och får ner honom på sex medan de andra varelserna kvittar. På handen har jag två länder och en Confound medan hans numera är tom. I sin tur drar han Magma Burst (återigen, snyggt om du redan nu ser hur detta slutar), kikar på livpappret (detta var alltså innan smartphones), funderar en sekund och targeterar långsamt mig, hittills förmodligen utan kicker. I formatet finns bl.a. Pollen Remedy, Reviving Dose och Dromar's Charm, något Umair är tillräckligt insatt för att veta om. Jag har som sagt tre kort på handen och är tyst en stund innan jag säger "Så min drake överlever alltså?" svaret blir, som jag hoppades, "njäe, med kicker, på draken också för säkerhets skull". Jag flashar Confound och han applåderar långsamt medan han skrattar så han nästan gråter. Jag ber om ursäkt för fulbluffen men han är storsint nog att ta det på rätt sätt. Två turer senare har den där draken, som alltså överlevde, fått ner honom på noll.



SM 2002. Dag två @ 6-2. Standard (IPA/OT/7th) mot Thomas "Rosholm" Rosholm.

Detta var både mitt första Lincon och SM. Jag hade försökt kvala året innan men alltid fallit på mållinjen så jag var nöjd att vara här men hade ändå siktet inställt högre. Med 5-1 efter första dagen kändes det som att det möjligtvis var nu allt skulle vända uppåt. Kanske tack vare allt Magic Online -grindande, plöjande av strategiartiklar och eventuella lärdomar från tidigare misslyckanden. På andra sidan bordet satt Rosholm, lite av en idol för mig på den tiden, främst på grund av hans välskrivna artiklar på Decklab (RIP) som dröp av svart humor. Som bonus var han även en väldigt bra spelare och med i det skandinaviska superlaget Team Punisher där även Anton Jonsson, Jens Thorén, Tomi Walamies, Mattias Jorstedt m.fl. var med, typ alla de bästa spelarna i regionen. En kan bli starstruck för mindre.

Jag hade spelat en hel del standard under säsongen och inför SM bestämt mig för att spela UG/r (Temur) midrange som i speltestningen hade ~55-45 mot det mesta utom Squirrel /Opposition och Trenches så jag sistaminutentechade (note to self... and everybody else: GÖR ALDRIG DET) och tog ut lite 4 ofs för att få plats med tre Simoon vilka verkade bra mot de stora mängderna 1/1:or i de dåliga matchupsen. Thomas spelade såklart en av dom, Squirrel/Opposition, så nu skulle det inte bara bli en mycket viktigt match utan även lite speltestning på köpet. Det gick... sådär.

Han fick in låset (Opposition och Static Orb) ganska tidigt och fler och fler varelser kom ut på hans sida tack vare Squirrel Nest. Mina rättvisa goodstuffkort Call of the Herd, Flametongue Kavu, Fact or Fiction och Repulse gjorde inte så mycket på handen men eftersom jag tänkte att jag hade tre outs (de hade såklart blivit kontrade) fortsatte jag spela trots att jag i princip redan hade förlorat. Thomas lät mig gott fortsätta då han kunde vinna när som helst men ville av strategiska skäl se mer av min lek medan han säkert undrade varför jag inte scoopade så att jag eventuellt hade en chans att vinna matchen med två snabba efterföljande duellvinster. Efter 40 minuter gjorde han slut på mitt lidande och jag hade såklart ingen tid att ens vinna en duell. Pinsamt dåligt av mig att inte conceda tidigt men jag lärde mig den hårda vägen. Thomas fortsatte vinna och topåttade till slut men kom inte med i VM-laget.

Som avslutning bör påpekas att bristen på rejäla spelfel i artikeln kan bero på att jag antingen gjort så många att de inte lagts på minnet, att de förträngts eller att jag helt enkelt är för dålig för att inse hur fel jag spelat. Minns du något riktigt dumt jag gjort får du gärna skriva det i kommentarerna. Nu får det räcka för min del men förhoppningsvis kommer flera andra föra facklan vidare, jag är rätt säker på att ämnet är något som väldigt många gillar att läsa om men för säkerhets skull blir det en favorit i repris: skicka vidare. Förra gången fick Rosholm eh, äran och det gick ju bra och då han figurerar en del i denna blir det en liten röd tråd som bonus så...
Thomaschu! I choose you!